Generalförsamlingen i Förenta Nationerna (FN) fastställde år 1994 att den internationella urfolksdagen skulle högtidlighållas den 9 augusti varje år. Och redan året efter kunde urfolken runt om i världen göra detta. Dagen har blivit alltmer viktig för urfolken och visar på den gemenskap som urfolken delar globalt men även grunden av den gemensamma självidentifikationen som föreligger.

På svensk sida av Sápmi är en annan gemenskap som vi samer kan dela, nämligen att kunna delta vid valet till Sametinget. Ingen av de anmälda på röstlängden har vare sig mer eller mindre rösträtt än någon anan, utan alla samer röstar jämlikt för sig själva.

Den primära folkrätten verkar för att grundnormer (regler, rättigheter och förpliktelser), i folkrätten inte ska kunna förhandlas bort och från vilka avsteg eller övertramp aldrig ska tillåtas. Den primära folkrätten som omfattar det samiska folket har dessutom erkänts i lagakraftvunnen dom i Högsta Domstolen och genom synliggörande i regeringsformen. Men ändå upprepas osynliggörandet och institutionell och strukturell diskriminering på område efter område.

Men vad har då urfolken i Arktis haft för fördelar genom att bebo områden som hamnat inom stater med demokratiskt statsskick, jämfört om de hamnat inom områden som hamnat inom stater med totalitärt statsskick? Om vi jämförmed områden som samer bebor, kan vi direkt konstatera att områden som hamnat hamnat inom Sverige och jämfört med de områden som hamnat inom Ryssland, så har ingen av dessa två länder ratificerat ILO-169 eller implementerat urfolksdeklarationen (UNDRIP), oavsett statsskick.

Och ändå har inte en mer öppen respekt genom ett synliggörande kunnat noteras från riksdagspartiernas sida, eller från de statsråden eller ens från regeringschefen sida, kunnat noteras inom konungariket Sverige. Statsråden å sin sida, har gett uttrycket ”fly in and fly out” en helt ny dimension då deras kortvariga besök vid Sametingets plenum, enbart verkar ha varit anpassat efter flygplansavgångarna än efter några andra parametrar.

Kan detta då detta i sin tur bero, på att stora delar av det svenska samhällets väljarkår, direkt motarbetar att en respekt för urfolkskulturerna, snarare än det motsatta?

Uppenbarligen kunde statsministerämbetet genom sin representants respektfulla agerande under 2004, påverka riksdagsledamöter och regeringskansliet under flera av de följande åren. Det är således värdefullt att respekten för det samiska folket ska framföras och offentligt påtalas, för att kunna förändra bl.a osynliggörande, institionell och strukturell diskriminering, och ytterst även rasismen gentemot det samiska folket.

Det snabbaste sättet att kunna påverka människors aversioner och agerande mot en levande urfolks världs- och kulturarvskultur i Arktis, är genom att uppvisa en återkommande praktisk handling av högsta svenska politiska ledning och även från riksdagspartierna. Uppvisar dessa nämnda en respekt och ett synliggörande av urfolkskulturen och urfolksmänniskorna med regelbundenhet, så kommer detta att påverka den dominerande samhällskulturen i en positiv och mer progressiv riktning.

Det finns ett uttryck inom miljömässiga förhållanden som heter ”Ingenting försvinner och allting sprider sig” som också kan brukas inom sådana ansvarsområden som den primära folkrätten ger vid handen. Är den europeiska parlamentarismen negativt inställd till urfolken, så då blir även dess väljarkår också det.

Vill man sprida respekten för internationella MR-instrument, öka respekten för de mest utsatta urfolkskulturerna i Arktis, vill man ha urfolken som en del av lösningen istället för det motsatta, ja då måste statsministerämbetet börja förändra sin rigida hållning och börja uttala sig i enlighet med vad republikens president Alexander Stubb uttalade den 6 februari i år, och jag travesterar:

”Samerna är Sveriges enda ursprungsfolk. Hur vi behandlar samerna speglar vårt samhälle och vår demokrati. Låt oss fortsätta på vägen av försoning, ömsesidig respekt och samarbete”.

Idag avspeglas det svenska folkhemmet som enbart ett intolerant och omänskligt samhälle som baserat på institionell och strukturell diskriminering, baserat på rasismens grund. Och detta kan det fortsätta att bygga sin existens på. Men på mångfaldens, jämställdhetens och urfolkens bekostnad.

Inför höstens val till riksdagen, så måste den svenska parlamentarismen tvingas att ta ställning i detta. Ett mänskligare europeiskt samhälle är möjligt genom urfolken och deras kulturer och om dessa får tillföra denna dimensionen till tillväxtekonomins & EU-parlamentarismens Europa.  

Avslutningsvis så citeras urfolkens egen deklaration inför UNCED i Rio 1992, dvs Carioca-deklarationen:

”Vi, världens urfolk, går till framtiden i fotspåren av våra förfäder och förmödrar”.

/Stefan Mikaelsson, ordförande för Sametingspartiet Vuovdega.