Plenum i Kiruna den 22-24 oktober 2013
I Kiruna fanns följande ledamöter för partiet Vuovdega/Skogssamerna på plats: Skogssamernas ordförande Jan Rannerud, ledamot Johan Skogsfeldt, ledamot Katarina Sevä samt ersättare Michael Ericsson.
Föredragningslistan under oktober plenum, innehöll förutom en gedigen lista med bordlagda motioner, framför allt den ödesdigra frågan om svensk-norska renskötselkonventionen samt budget och valärenden. Behandlingen av Näringspolitiskt program samt Rennäringspolitiskt program återremitterades på grund av tidsbrist.
Vad gäller motionerna kan ett nytt scenario skönjas. Där det handlar om kontroversiella frågor som skrivits av ledamöter i opposition som rör rennäringen, röstas dessa allt oftare igenom. Vågskålen har börjat tippa över. Detta gör att frågan om rennäringsfrågorna skall lyftas ut från Sametinget blir allt viktigare att ta i beaktande, för att renskötarna ska kunna känna en rättssäkerhet i frågor som direkt berör renskötsel företagarna.
Mycket glädjande är att ett enhälligt sameting tillstyrkte motionen som handlar om att Muonio sameby bör återställas från att vara en koncessionssameby till en skogssameby. Lite mothugg från Jakt och fiske fick mottas. Beslutet som antogs lyder: att Sametinget aktivt verkar för att Muonio koncessionssameby skall återställas till en skogssameby. Beslutet innebär att man inte låser sig till att gå till väga på ett visst sätt, utan gör att man kan nyttja alla möjligheter att nå målet, det kan handla om att göra en skriftlig begäran till Regeringen, att man tar upp frågan i kommittén Samisk rätt till mark och vatten, det kan vara en fråga för rennäringsnämnden etcetera. Ett bra och genomtänkt beslut med andra ord.
Under budgeten framkom att det finns svårigheter med samarbetet inom styrelsen, mellan de olika partikoalitionerna. Under plenum presenterades av Håkan Jonsson en s.k. rambudget, trots att det finns tidigare plenums beslut om att det skall vara en detaljerad budget, för att Sametingets styrelse skall kunna visa en öppenhet gentemot resterande ledamöter samt allmänhet.
Till val av sameskolstyrelsen framförde valberedningens ordförande att man förordade Skogssamernas Monica Harr Sandström till ordförande. Valberedningen var dock inte eniga i frågan varpå ett motförslag framlades. Detta ledde till en omröstning där slutfallet blev 16 röster på Börje Allas och 15 till Monica, vilket vi från partiet förstås beklagar. I övrigt vad gäller valärenden finns mer information på Sameradions hemsida (http://sverigesradio.se/sameradion/).
Svensk-norska renskötselkonventionen visade sig inte helt oväntat att bli en långkörare. Ärendet öppnades under tisdagen och det slutliga beslutet togs under plenums sista dag under torsdagen. Från Skogssamernas sida framförde vi tidigt kritik om att det fanns en fara för att rennäringsföretagare inom skogssamiskt område kommer att slås ut om denna skulle gå igenom. Enligt de s.k. områdes protokollen blir Muonio och Vittangi samebyar av med marker till förmån för Norska samer trots att man inte har något med betet i Norge att göra.
Det ursprungliga förslaget från styrelsen vad gäller konventionen innehöll bl. a. följande att- satser: -Att samisk sedvanerätt ska respekteras och vara det grundläggande underlaget för rätten till land och vatten. -Att samebyarnas och dess medlemmars privaträttsliga rätt inte ska kunna förhandlas bort av någon annan än rättsinnehavaren, t.ex. statens fördelning av land
genom de s.k Områdesprotokollen. -Att samernas, samebyarnas och dess medlemmars rättigheter till sitt eget land inte ska kunna tas bort eller förhandlas bort av någon annan utan Free Prior and Informed Concent/Fritt informerat förhandssamtycke, i enlighet med Internationell urfolksrätt tydliggjord i Urfolksdeklarationen 2007, ILO konventionen 169, m.fl. FN konventioner, deklarationer och resolutioner. -Att sametinget därefter anpassar förslaget till Renskötselkonventionen utifrån resultatet.
Under tidens gång var det dock partier som tidigare stått bakom detta förslag som helt ändrade uppfattning, under påverkan av representanter från norska sametinget som var på besök och ville få till stånd konventionen. Detta resulterade i att motförslag om att anta konventionen lades fram. Efter många och långa möten partier emellan där försök gjordes om att anta ett kompromissförslag blev det slutgiltiga förslaget av Jakt och fiskes Håkan Jonsson antaget.
Sametinget beslutade således: -Att anta det av den samiska arbetsgruppens utarbetade konventionsförslag, -Att hos regeringarna begära en rättighetskartläggning som bland annat ska syfta till att tjäna som underlag avseende markdispositioner samebyar och renbetesdistrikt. -Att för de samebyar och renbetesdistrikt som har särskilda behov av bättre underlag till indelning av betesområden samt förvaltning av markerna utifrån sedvanerätt, urminneshävd och domar ges en tidsfrist.
Vuovdega ansåg inte detta vara tillräckligt då en konvention med de gällande områdes protokollen slår hårt emot vissa samebyar och enskilda näringsutövare. Därför valde vi att rösta på styrelsens ursprungliga förslag, detta gjorde även Lars-Jon Allas (Guovssonásti) samt Min Geaidnu (med undantag för Stefan Mikaelsson). Vi lade också fram ett tilläggsförslag tillsammans med Min Geaidnu (Ol-Johan Sikku, Kristina Nordling, Lars Tomas Mangi) i det fall Håkan Jonssons förslag skulle gå igenom, som lyder: -Att de föreslagna områdesprotokollen inte gäller i de samebyar som inte uttryckligen godkänner dem i enlighet med reglerna för privaträttslig rätt samt enligt Free Prior and Informed Concent. Även detta förslag röstades ner. De som röstade för detta förslag var, Vuovdega, Min Geaidnu (med undantag för Stefan Mikaelsson), Börje Allas (Samerna), Lars-Jon Allas och Marita Stinnerbom (Guovssonasti).
Skogssamernas ställningstagande till den svensk-norska renskötselkonventionen
Det är bara att konstatera att det är de föreslagna områdesprotokollen där markerna fördelas mellan renskötare i Norge och Sverige som skapar oenighet och oro för de samebyar och renskötare som berörs. Vad gäller Skogssamernas ställningstagande är det oacceptabelt att det plockas bort marker från skogssamiskt område för att ges bort till norska samer, trots att skogssamerna i vanliga fall inte berörs av renbetesmarkerna i Norge, och därmed heller inte erbjuds ersättningsmarker. De marker som är föremål för detta har heller inte tidigare ingått i konventionsområdena. Tilläggas att man även från norsk sida inte är nöjd med de marker som erbjuds i dessa områden. Historien upprepar sig, assimileringspolitiken gentemot skogssamer lever kvar, och det är bara att gratulera staten, man har återigen rört om i grytan och skapat osämja samer och samebyar emellan.
Eftersom skogssamebyarna håller till inom skogsområdena året om, är de de första att ta smällen vad gäller det storskaliga skogsbruket, man har i dagsläget en explosionsartad björnökning, gruvetableringar och genom konventionen tvingas man nu in i att även försvara sina marker för att kunna föra den skogssamiska renskötseltraditionen vidare.
Under SSR:s landsmöte röstade en majoritet för att konventionen skall antas. Av vikt är dock att en tredjedel röstade nej. Det finns olika anledningar till att man röstar som man gör. A: man gynnas av det, B: det är lättare att rösta med massan. C: man är orolig för att själv drabbas. På de här grunderna kan man inte köra igenom ett majoritetsbeslut och i demokratins namn köra över ett antal samebyar och renskötare och deras rättigheter. Tilläggas kan att även inom samebyar som röstat för en konvention råder oenigheter. I beslutet som antogs av Sametinget fanns visserligen en att-sats som löd: -Att för de samebyar och renbetesdistrikt som har särskilda behov av bättre underlag till indelning av betesområden samt förvaltning av markerna utifrån sedvanerätt, urminneshävd och domar ges en tidsfrist.
Men för detta finns det ingen garanti utan bygger på en välvilja från regeringen, eftersom Sametinget också antog renskötselkonventionen. Det är svårt att begära ändringar i efterhand, efter att konventionen antagits och är alldeles för osäkert när det är så mycket som står på spel. Det rimliga hade varit att klarlägga de oklarheter som finns och först därefter anta konventionen. Men så blev alltså inte fallet. Detta innebär alltså att allt ansvar läggs på de samebyar som anser att de inte blivit rättvist behandlade, som blir hänvisade till överprövningsnämnd och domstolar och detta befaras bli en övermäktig uppgift både ekonomiskt och arbetsmässigt.
//Katarina Sevä