Mandatperioden 2013-2017 – en försiktig analys
Vi förordade en parlamentarisk styrelse men majoriteten ville ha en proportionell styrelse.
Styrelsen fungerade som vi misstänkte som en parlamentarisk styrelse där vi visserligen under första tiden kunde lägga egna förslag till politik men dessa hamnade som punkter långt ner i dagordningen och bordlades alltid.
Informationen var på den nivån att folk utanför styrelsen visste mer än vi.
Vi i valsamverkan, med SáR och Guovssonásti, hade ett genomtänkt program som skulle driva Sametinget framåt politiskt. 11 punkter med politiskt arbete som periodens majoritet nu menar är deras förtjänster.
En fråga vi drev var att få en t ex. konsultationsordning med regeringen, övriga frågor var Rennäringspolitiska programmet, fortsatt dialog om Nordisk samekonvention om innehållet, Hälso- och socialpolitiskt program ska utformas, ökat stöd för förebyggande insatser inom psykosocialohälsa mm. istället blev frågor som Abelvattensbommen, enskilda märkesärenden och andra frågor som myndigheten normalt handlägger viktigast.
Valet i USA gav mig en ahaupplevelse, jag tror att Trump har kopierat svenska Sametingets styrelse. Ingen information, ilska när man ställde frågor och inga svar. Undvika media osv. Alternativa fakta finns det gott om, men jag hörde nyss en möjlig orsak, ”killgissning”, som man har man alltid rätt även om man har fel och det ligger i systemet att som man vet man mer än kvinnor. Märkligt men en trolig förklaring när man lyssnat till styrelsens ordförande.
Vid sista styrelsemötet i Lycksele blev påhoppen för grova och vi vägrade att fortsätta i cirkus JoF.
Det viktigaste i sametingets ledning är enligt vår mening att det finns en öppenhet, allt annat skapar misstänksamhet och minskar förtroendet för ledande politiker men även för de politiker som sitter utanför styrelsen. Vad som nu krävs är ett enormt arbete för att återupprätta politikernas heder vilket jag tycker är ett mycket onödigt arbete. Den tiden skulle behövts på annat håll. Utan förtroende kommer Sametingets politiska arbete att haverera, inga unga vill engagera sig för det ger ändå inget och då kommer politikersläktet till slut att dö ut. Vi blir för gamla, tiden springer ifrån oss, det fungerar inte med gamla värderingar i en ny tid.
Få motioner men förhoppningen var att jobba inom styrelsen med de förslag vi hade. Tyvärr klarar inte styrelsen av att hantera motioner och då blir de utan verkan. Beslutade motioner ska verkställas men resultatet är att de blir liggande och under kommande plenum beslutas nya liknande motioner som ledsamt nog hamnar i Sametingets stora arkiv.
Vi kunde i och för sig ha lagt många motioner och sagt ser ni vad bra vi är men det känns ganska meningslöst då motioner som inte verkställs till slut rensas ut.
Jag personligen förstår nu varför partier i ledning förlorar på att leda. Man verkar inte klara av att föra en egen politik utan blir bara en ministär som verkställer plenumsbeslut. Att då hävda att det är den egna politiken blir bara patetiskt. Beslut som går igenom i plenum står oftast alla bakom så vi är ju också delaktiga.
Vi får ofta höra att vi sitter i knä på SáR men då vi hade en valsamverkan med ett gemensamt program kan lika gärna säga att SáR sitter i vårt knä. Vårt samarbete den gångna perioden har fungerat väl då vi hade stort förtroende för varandra och en öppenhet över våra egna frågor vilket betydde att inga konflikter oss emellan funnits.
Den nya mandatperioden är ett oskrivet blad och då får vi se hur samarbetet ska fungera men ett samarbete förutsätter fortsatt förtroende och den diskussionen tar vi i partiet under årsmötet i juni. Vi kanske till och med får egen majoritet men vi tror fortfarande på breda överenskommelser.
Vi tror att med oss i ledning kommer politiken att lyftas flera steg framåt. Vi kommer i varje fall inte att ägna oss åt att strida med kansliet om myndighetsutövning i enskilda ärenden.
En röst på Vuovdega betyder att politiken får en möjlighet att växa.
För partiet Vuovdega.
Jan Rannerud